they put me on my feet. /evelina.
jag vet inte. jag vet inte. och jag vet inte. Det är bara jobbigt all skit. Jag är oftast glad nu för tiden, men jag har mina damp dagar och idag är en sån dag. Jag pallar inte människor och jag pallar inte den här stan. Jag pallar inte skolan och jag pallar inte min klass. Jag pallar inte att vara hemma och jag pallar inte att vara ute. Vars fan sitter felet liksom? Men allt slutar med att det handlar om min saknad till nina och linnea. Det är fan en jävla fucking pain. Ugh. Jag vill bara skriva en mening med så mycket svordomar som möjligt och sen bara gå vidare. Vad ska man göra åt saken egentligen? Vad KAN vi göra åt saken? Inget.
Ni irriterar mig till döds ibland (väldigt ofta..) , men fan vad jag älskar er. Det är olidigt jävla jobbigt också. Att känna så mycket åt två människor man knappt träffar.
Jag blir jävlat galen. På er. På mig. På våran vänskap. Vet ni om att dagar som den här ångrar jag att jag träffade er. Jag ångrar nästan att jag började prata med er. Att vi blev så pass bra kompisar. Jag sitter och tänker på hur enklare allt hade varit om jag inte köpt dom där jävla böckerna. Allt hade varit som förr. Men genast så hugger det till i magen och jag får dåligt samvete. Klart jag inte borde ångra det..
Jag hade det enkelt förut, på vissa sätt. Men då hade jag ingen jag kunde prata med som jag kan prata med er. Jag hade ingen att luta mig mot som jag har er två. Jag hade ingen som tog emot mig då jag föll. Ni är helt enkelt my life savers. And you know what? It fucking scare me.
Ni irriterar mig till döds ibland (väldigt ofta..) , men fan vad jag älskar er. Det är olidigt jävla jobbigt också. Att känna så mycket åt två människor man knappt träffar.
Jag blir jävlat galen. På er. På mig. På våran vänskap. Vet ni om att dagar som den här ångrar jag att jag träffade er. Jag ångrar nästan att jag började prata med er. Att vi blev så pass bra kompisar. Jag sitter och tänker på hur enklare allt hade varit om jag inte köpt dom där jävla böckerna. Allt hade varit som förr. Men genast så hugger det till i magen och jag får dåligt samvete. Klart jag inte borde ångra det..
Jag hade det enkelt förut, på vissa sätt. Men då hade jag ingen jag kunde prata med som jag kan prata med er. Jag hade ingen att luta mig mot som jag har er två. Jag hade ingen som tog emot mig då jag föll. Ni är helt enkelt my life savers. And you know what? It fucking scare me.
Det skrämmer mig hur jävla beroende man kan vara av två människor. Hur mycket man behöver dom. varför är det så? Varför kretsar hela mitt liv kring just er två? Det går inte. Hela mitt liv kan inte kretsa runt er två. Det funkar fan inte. Jag kan inte leva så. Men jag kan inte heller hur mitt liv inte skulle kunna kretsa kring er.. eftersom att ni är just det. Mitt liv.
Sen jag skrev min svenska uppsats så har jag tänkt så jävla mycket. På min pappa, på er.. på min förra bästa vän. Hur mycket hon betydde och hur mycket hon svek mig.. hur mycket min pappa svek mig. Hur mycket ni betyder och hur rädd jag är att ni ska svika mig. Och på sätt och vis så gör ni det varje dag. För varje dag så vaknar jag och ni bor fortfarande där nere. Men det är ju egentligen inte erat fel heller.. men jag blir så jävla heart broken varje dag. Och snart så börjar jag undra hur mycket av mitt hjärta som kommer finnas kvar. Vad för mig att orka fortsätta? Vad fan får mig att ens palla? Kan någon på den här jävla jorden förklara det för mig?
Vi gör allt vi kan för att ha tid för varandra, tid som vi egentligen inte har. Tid som vi aldrig kommer ha. Det kommer alltid att finnas något som är i vägen. Alltid. And it hurts so fucking much.
Sen jag skrev min svenska uppsats så har jag tänkt så jävla mycket. På min pappa, på er.. på min förra bästa vän. Hur mycket hon betydde och hur mycket hon svek mig.. hur mycket min pappa svek mig. Hur mycket ni betyder och hur rädd jag är att ni ska svika mig. Och på sätt och vis så gör ni det varje dag. För varje dag så vaknar jag och ni bor fortfarande där nere. Men det är ju egentligen inte erat fel heller.. men jag blir så jävla heart broken varje dag. Och snart så börjar jag undra hur mycket av mitt hjärta som kommer finnas kvar. Vad för mig att orka fortsätta? Vad fan får mig att ens palla? Kan någon på den här jävla jorden förklara det för mig?
Vi gör allt vi kan för att ha tid för varandra, tid som vi egentligen inte har. Tid som vi aldrig kommer ha. Det kommer alltid att finnas något som är i vägen. Alltid. And it hurts so fucking much.
Jag satt praktiskt taget och hyperventilerade på svenska lektionen då jag skulle läsa min uppsats för resten av tjejerna i klassen, som satt och grät med mig. Men dom vet inte varför jag grät. Jag grät pga. lycka, kärlek, sorg.. men framför allt av befrielse. Det var en befrielse att få ut det där lilla, trots att det inte var allt, så var det världens befrielse att få dela med mig om mitt liv. Det var också underbart att se att dom blev rörda av det lilla jag delade med mig. Det är i alla fall därför jag skriver det här inlägget. För att få dela med mig av mina små känslor som tar så stor plats i mitt lilla hjärta.
Men framför allt mina känslor gentemot Nina och Linnea. Jag blir så irriterad på er båda så ofta. Jag saknar er hela tiden varje dag. Jag ångrar ibland att jag träffade er. Ni är alltså en jävla pain in the ass for me. You know that right? Men ni är mina änglar. Mina livlinor och jag tänker hålla fast i er så länge ödet tillåter mig. Mår jag dåligt och är en bitch gentemot er, säg till. Är jag en idiot och behandlar er illa, säg till. Jag är sån. Är jag irriterad så är det inte er det är fel på, allt annat en er. Jag älskar er tjejer, typ as mycket. Ni förvandlade mitt liv till det bättre.
I've been beaten down, I've been kicked around,
But you take it all for me.
And I lost my faith, in my darkest days,
But you make me want to believe.
But you take it all for me.
And I lost my faith, in my darkest days,
But you make me want to believe.
Kommentarer
Trackback
