Jag behöver er - behöver oss.
Jag behöver oss i Stockholm.
Jag behöver denna känslan igen.

jag vet inte. jag vet inte. och jag vet inte. Det är bara jobbigt all skit. Jag är oftast glad nu för tiden, men jag har mina damp dagar och idag är en sån dag. Jag pallar inte människor och jag pallar inte den här stan. Jag pallar inte skolan och jag pallar inte min klass. Jag pallar inte att vara hemma och jag pallar inte att vara ute. Vars fan sitter felet liksom? Men allt slutar med att det handlar om min saknad till nina och linnea. Det är fan en jävla fucking pain. Ugh. Jag vill bara skriva en mening med så mycket svordomar som möjligt och sen bara gå vidare. Vad ska man göra åt saken egentligen? Vad KAN vi göra åt saken? Inget.

Ni irriterar mig till döds ibland (väldigt ofta..) , men fan vad jag älskar er. Det är olidigt jävla jobbigt också. Att känna så mycket åt två människor man knappt träffar. 

Jag blir jävlat galen. På er. På mig. På våran vänskap. Vet ni om att dagar som den här ångrar jag att jag träffade er. Jag ångrar nästan att jag började prata med er. Att vi blev så pass bra kompisar. Jag sitter och tänker på hur enklare allt hade varit om jag inte köpt dom där jävla böckerna. Allt hade varit som förr. Men genast så hugger det till i magen och jag får dåligt samvete. Klart jag inte borde ångra det.. 

Jag hade det enkelt förut, på vissa sätt. Men då hade jag ingen jag kunde prata med som jag kan prata med er. Jag hade ingen att luta mig mot som jag har er två. Jag hade ingen som tog emot mig då jag föll. Ni är helt enkelt my life savers. And you know what? It fucking scare me.

Det är svårt att vara positiv ibland. När ens vänner är det bästa man har, såklart man ska vara glad. Men ibland så går det bara inte. Det är extremt jobbigt att ha det såhär. Men jag vill säga en sak; Sluta aldrig kämpa om ni har en vän/pojkvän/flickvän eller något annat som bor på avstånd. För det kan fungera, det gör det för oss. Trots att det är väldigt kämpigt och man inte kan åka till varandra så ofta som man skulle vilja, så går det. Det gäller bara att inte sluta hoppas och fortsätta informera varandra om dagarna i ens liv. Och hålla hoppet uppe, att man snart ska ses. Vi kommer att stå ansikte mot ansikte igen snart. Vi kommer spendera sömnlösa, skrattande nätter ihop och vi kommer att ha dom där mys kvällarna med filmer och prat. Det gäller att tänka att man kommer dit. Man är på väg. Annars så kommer det inte att fungera, de flesta brukar ge upp - Men gör inte det! Jag brukar tänka ibland, tänk om jag bara struntat i det här och tänkt att det kommer aldrig fungera? Vilken vänskap jag hade gått miste om. Jag kan inte tänka mig ett liv utan er tjejer. Det är helt otroligt, alla skratt vi haft ihop, vi ska ha flera. I sommar (Underplanering) så ska vi besöka varandra fler än en gång. Biljetterna ska snart köpas och då kan vi med säkerhet börja planera allt vi ska göra tillsammans och jag kan inte göra mer än att längta. Med stort L.

Åh jag gråter bara mer o mer. Jag älskar er tjejer. 50 dagar.



Bild från we heart it.

Pratar med Linnéa, kollar tågbiljetter, lyssnar på musik... Försöker att inte bryta ihop, tårarna har börjat rinna allt för många gånger ikväll. Vill bara att lidandet tar slut, vill bara att vi alla kan ses igen. Jag älskar er tjejer, ni betyder så mycket för mig. Utan er hade nog mitt liv rasat samman för länge sedan. Önskar jag alltid kunde vara vid er sida.  Förra gången var det jobbigt, men vi överlevde. Nu känns det som att det är precis lagom mycket tid för att inte orka. Men det känns som att det brister snart, om jag inte är positiv. Evve, Nea, ni är de finaste vännerna man kan ha.

Miles don't mean anything. Jag sitter här och tänker på dom orden, och det gör bara ondare. Det måste ha varit ödet, att just jag, Evve och Nina träffades. Det var inte bara något vardagligt prat om vad som helst, det var djupa snack om allt möjligt och vi skapade band till varandra, systersband, vänskapsband, till varandra. Vi hör ihop. Jag vet det, det är bara så. Jag blir så lycklig när jag pratar med er och när vi gick runt där i Sthlm så kändes det (som de andra skrivit redan) som att det var en helt vanlig dag i våra liv. Och i sommar då vi ska träffas mycket, då kan man inte mer än att längta tills det värker i hjärtat. För jag längtar så OERHÖRT mycket till vi ska träffas. Tårar som kommer att rinna ner för våra kinder när hösten börjar komma, men vi får försöka att hälsa på varandra så mycket det går. Jag kommer ALDRIG ge upp, för den här vänskapen är något speciellt. Jag älskar er, med hela mitt hjärta och jag har aldrig ljugit när jag har sagt någonting till er. Ni vet var ni har mig, och jag tänker inte klippa av våra band, för de är banne mig gjorda av hårdaste metallen du kan hitta..

oj oj, sitter och skriver svenska där vi ska skriva om våra liv, och jag väljer att akriva väldigt.. ehm, djupt antar jag? AH, det är väldigt djupt.... men väldigt mycket om Nina och Linnea och massa sånt.. DET i kombination med att läsa dom två senaste inläggen på bloggen = tårar. Haha, ah, jag kan nog inte sätta mig och skriva något som ens är i närheten av det mina brudar just skrev, så jag säger bara så här; 
Fem månader sen sist, jämfört med det, så är två månader då fan ingenting! Det här vet jag att vi fixar, bara vi biter ihop!

Idag är det exakt fem månader sedan. Det är helt sjukt lång tid att vara ifrån sina bästa vänner. Det jag älskar med denna spontana Stockholmsbild är att det jag minns hur vanligt det kändes. Det var så otroligt skönt att äntligen bara vara med varandra att man inte visste vad man skulle ta sig till annat än att kramas hela tiden. Det är ju helt stört egentligen... Att vi hade varandra där brevid varandra i fysisk form haha. Och idag är det exakt två månader kvar tills att alla tre ses igen. Klarar vi fem så klarar vi två. Jag älskar er, vi kommer fixa detta. Snart! Giiiiiiiiiirls, denna sommarn blir våran sommar.

Igår försökte jag förklara för Isabell, en tjej i min klass, om hur mycket jag och nina har gemensamt. Och då menar jag liksom, inte bara att vi gillar samma sorts musik eller samma typ av böcker. Det gick inte att förklara. Jag menar, då hon är nere, då är jag också det. Är jag glad, är hon glad. Oftast är det alltid så. Jag känner henne som om jag känt henne hela livet. Hon kan inte ljuga för mig, inte om vad hon känner eller hur hon mår. Det går inte, för jag känner henne för väl, same goes for me!