Miles don't mean anything. Jag sitter här och tänker på dom orden, och det gör bara ondare. Det måste ha varit ödet, att just jag, Evve och Nina träffades. Det var inte bara något vardagligt prat om vad som helst, det var djupa snack om allt möjligt och vi skapade band till varandra, systersband, vänskapsband, till varandra. Vi hör ihop. Jag vet det, det är bara så. Jag blir så lycklig när jag pratar med er och när vi gick runt där i Sthlm så kändes det (som de andra skrivit redan) som att det var en helt vanlig dag i våra liv. Och i sommar då vi ska träffas mycket, då kan man inte mer än att längta tills det värker i hjärtat. För jag längtar så OERHÖRT mycket till vi ska träffas. Tårar som kommer att rinna ner för våra kinder när hösten börjar komma, men vi får försöka att hälsa på varandra så mycket det går. Jag kommer ALDRIG ge upp, för den här vänskapen är något speciellt. Jag älskar er, med hela mitt hjärta och jag har aldrig ljugit när jag har sagt någonting till er. Ni vet var ni har mig, och jag tänker inte klippa av våra band, för de är banne mig gjorda av hårdaste metallen du kan hitta..