Nu har jag raderat och raderat ur detta inlägget typ MÅNGA gånger. Och vi säger bara såhär: Jag har en jättedålig dag. Mycket saknas. Och jag har gråtit hela kvällen. Försöker övertala mig själv att allt kämp är värt det till slut. Känner mig så ensam här. Jag önskar mig tillbaka till vissa dagar. Tillbaka till New York, där man inte tänker på något annat. Tillbaka till Volterra. Tillbaka till en vanlig dag på stan med mamma. Till en vanlig dag då jag jobbade på biblioteket. Tillbaka till den där mysiga helgen i Dalarna med mamma och pappa i höstas, då vi gjorde ingenting i flera dagar. Tänker tillbaka till alla fina dagar. Eller en helt vanlig sommardag i trädgården med en bok att sjunka in i och glömma omvärlden. Men mest av allt. 20 November 2009. Mest mest av allt vill jag nog spola tillbaka till den dagen. Och bara uppleva allt igen. Bara vara där igen. Med alla. Äntligen vara med dom igen. Mina bästa vänner. I bästa Stockholm. Utan bekymmer. Det var tider det. För minns ni tjejer? Den enkla grejen när vi var på mitt hotellrum och fixade oss inför bion den kvällen? Bara det? Kändes så vanligt, ni vet? Ja, jag vet att ni vet. Bara ni vet. För faktum är att andra inte alls förstår hur mycket jag skulle dö utan er. Jag älskar er. Linnéa, Evelina.. Lova mig en sak. Lova mig att vi ses i sommar. För jag orkar inte mer än så.