Idag på svenskan så skulle vi redovisa våran uppsats.. vi skrev typ ''självbiografier'' , alltså om våra liv. 
Jag hade haft väldigt tufft med att skriva min, pågrund av att jag ville inte skriva som alla andra.. jag ville ha med sånt som betydde.. typ Twilight, Kat, Nina och Linnea och allt sånt. Så jag bara skrev.. bara ordbajsa liksom! Och tydligen så gick det hem hos ''publiken!'' Vi var uppdelade i olika grupper , och min grupp hade riktigt bra uppsatser. Total älskade dom alla! Men då jag läste upp min egna så satt jag och typ grät som ett litet barn. 

Men då jag läste delen då jag träffade Nina och Linnea första gången så var det inte alls bara jag som grät. Jag lovar att alla vid det bordet grät! Jag blev helt chockad och grät bara mer! Efteråt sa dom att det var så himla lyckligt och så fint och massa och att dom fatta inte hur vi klarade det och så..  Då blir man lite rörd.. att dom reagerar så starkt på något jag skrev liksom? 

Och då tänkte jag liksom.. reagerar ni också så? Ni kanske inte sitter och stor gråter men tycker ni som dom? Det jag frågar är egentligen.. varför har läser ni våran blogg? :)